Bella, du är min ängel.
Du är ljuset.
Du är mitt hopp just nu.
Du gråter med mig,
Du kramar mig,
Du skrattar med mig.
Jag älskar dig.
Önskar jag kunde tacka dig ordentligt
men det finns inget tack bra nog.
Baby, jag gör allt för dig <3
Det känns som en evighet sen jag fick vara bredvid dig.
En evighet sen jag fick känna dina armar om mig.
Vi har inte tillbringat så mycket tid med varandra
men jag saknar dig så otroligt mycket.
Du betyder så mycket för mig,
så fruktansvärt mycket.
Det går inte att förklara med ord
den känslan som bubblar inom mig när du är nära.
Jag vill så gärna ha svar.
Vill bara veta om du tänker gå din väg
eller om du vill ta mig med?
Jag försöker göra mitt bästa,
jag ska ändra mig.
Jag ska satsa fullt ut med allt jag gör.
Verkligen allt.
Jag älskar dig, vill ha dig kvar.
Snälla, lämna mig inte nu.
Jag väntar, varje minut är en väntan,
varje sekund är en väntan,
en väntan på en katastrof.
Jag väntar på att du ska överge mig.
Att du ska säga adjö och ge dig av.
Jag vill inte känna såhär,
jag vill inte vänta på ett farväl.
Jag vill kunna fungera utan dig
men det gör jag inte.
Jag kan inte tänka utan dig,
jag kan inte andas utan dig.
Jag vill inte leva utan dig.
Jag vill inget hellre än att krypa ihop i min mammas famn och gråta,
känna hur hon tröstar mig och säger att allt ska bli bra igen.
Jag vill inget hellre.
Jag vill känna hennes närhet.
Vill känna att hon älskar mig.
Men det gör hon inte, jag känner inte att hon bryr sig.
Allt hon gör är att förstöra, hon ser mig inte.
Hon ser inte sorgen i mina ögon,
hon ser inte den lilla glimten av lycka som så gärna vill tränga fram och bli större.
Hon finns inte här och tröstar mig nu när min vän försvunnit.
Hon vet inte ens att min vän är borta.
Hon frågar inte ens hur jag mår.
Hon kramar mig aldrig.
Jag saknar att ha en mamma som förstår.
Kan du aldrig vara där för mig mamma?
Jag vill ha min mamma.
Jag saknar min bror som är hemma helt själv med mamma.
Jag saknar min bror som är så underbar.
Jag saknar min säng som är så liten.
Jag saknar mina vänner hemma.
Jag saknar allt.
Men jag vill vara här.
Jag vill vara här där jag hör hemma.
Vill stanna i Kungshamn för här kan jag vara jag.
Här kan jag bara vara Mathilda.
Inatt har tårar rullat nerför min kind.
Inte en, inte två. Många stora, blöta tårar.
Jag har gjort någonting hemskt.
Jag har sårat en vän.
Hur kunde jag göra så?
Hur kunde jag vara så dum?
Förlåt. Förlåt så mycket.
Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket.
Du är min stjärna, mitt ljus.
Hur ska jag klara mig utan dig?
Jag vet att jag måste gå vidare,
utan dig vid min sida men jag vill inte.
Jag vill inte vandra utan dig.
Jag älskar dig, vill vara dig nära.
Känna dina andetag, lägga mina armar runt dig.
Krama dig och bara finnas där med dig.
Vill gå igenom allt med dig.
Gå genom eld och vatten.
Förlåt.
Fick äntligen komma hem, hem till mitt älskade Sotenäs.
Hem till mina vänner och de jag älskar mest.
Allt var så bra, allt var så underbart.
Det var för bra för att vara sant.
Helt klart, så det vände igen.
Allt började gå åt fel håll.
Bröt upp med en av mina vänner,
den vän jag älskade mest av alla.
Måste antagligen flytta ner till Göteborg igen.
Inte kul. Låt mig vara här. Här är jag lycklig.
Den äter upp mig inifrån, den gör mig galen.
Känslan som gnager i bröstet tynger ner mig,
den äter och växer sig större och större för varje gång.
För varje gång du sårar mig. Du gör det inte med mening
men ändå gör det så ont.
Jag kan inte, kan inte, kan inte glömma dig.
Du är mitt ljus, du är den jag ser upp till.
Du är den som gör mig hel.
Nu har du gjort mig trasig,
trasigare än jag nånsin varit förut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
